MODERATOR: ”The Role of Culture in a Sustainable Society – Sustainability in Art and Cultural Projects” (2015)

Om ”Bullshit!” och tiden därefter

Ja, det är trendigt nu, det här med att hållbarhetsmärka sina sammanhang”, svarar min väninna som vet mycket om sådant via sitt arbete med att leda stora företag mot att bli miljöcertifierade; det kräver kunskap, tålamod och tid. Frågan var en undran om det inte är väldigt kortsiktigt av arrangörer att hållbarhetsstämpla sina festivaler, jag menar om det inte hänger ihop med ett mer långsiktigt utvecklingsarbete året runt? Jag tänkte på ekologisk mat på stadens restauranger, kravmärkta kläder i butikerna, sociala miljöer i stadsbilden, sköna parker, rent vatten och trygga cykelvägar för lekglada barn.

För här står vi med ännu ett korrekt ord som många vill förknippas med, vara duktiga på, men som få vill ägna sig åt. Det kan vara mer tacksamt att raljera än att argumentera. Att på konferenser spela bullshit-bingo där man får ropa ”Bullshit!” när flosklerna tillgänglighet, jämställdhet, mångfald, delaktighet och hållbarhet har nämnts av föreläsarna. Det är roligt, men varför? Jo, för det ligger sällan tillräckligt med kraft bakom orden, det ingår inte i det dagliga arbetet och företagets hållbarhets-policy syftar mer till att tillfredsställa bidragsgivare än att faktiskt tillämpas. Vi orkar inte gå på djupet, men vi är inte heller tvingade.

Finns det en mening med hållbarhet? Finns det tid att nå mening? Finns det kunskap att avsätta tid för att nå mening? Och vad är hållbarhet i kulturlivet? Vad är kultur i ett hållbart samhälle? Vad är ett hållbart samhälle?

Det finns mening. Det finns kunskap. Kultur är en förutsättning för ett hållbart samhälle; med en känsla för tillhörighet i vars och ens ursprung, med konstnärliga uttryck i böcker och musik som håller oss samman eller bildar friktionsytor så att vi samtalar, med den egna reflektionens och kreativitetens kraft får vi tillsammans en stark grund som bär oss framåt i tiden. Och tid, det har vi. Faktum är att tid är allt vi har. Flosklerna kallas just så för att de flyter förbi i strömmen av språk utan att vi fiskar upp och rensar dem. Gör vi inte det så simmar de vidare under ytan och så ser vi dem inte tydligt. De finns här av en anledning som viktiga delar av ett ekosystem, men idag ger de fel sorts eko.

Vi måste ge oss tid att förstå orden på ett sätt som matchar våra verksamheter och väva in dem i det dagliga arbetet. Först då kan vi göra skillnad. Så här enkelt är det nämligen: Ett jämställt samhälle. Jag ska inte ha sämre möjligheter än någon annan. Ett tillgängligt samhälle. Jag ska inte stängas ute på grund av mitt funktionshinder, mitt ursprung eller min ekonomi. Delaktighet i samhället. Jag kan vara med och påverka min omgivning. Ett mångfacetterat samhälle. Att så många som möjligt av oss accepterar och gläds över varandras olikheter, visar medmänsklighet och behandlar varandra med hänsyn och respekt.

Om jag är 14 år, om jag älskar musik, om jag har internet, om jag får tillgång till mycket konserter online, om jag får träffa yrkesmusiker som ser mig och lär mig mera, om jag får lyssna och skapa, om jag känner mig välkommen i konserthuset, om jag får vara mig själv, om jag är sjuk och får vård, om jag får guidning och förtroende, om jag trivs i skolan. Allt det kan bära mig.

Om jag är 92 år, om jag har läst flera hundra böcker, om jag har besökt Paris och Nairobi, om jag är änka, om jag minns filmens väg från Chaplin till Box office, om jag tycker om att vara ute, om jag diskuterar nyheter med mina vänner, om jag tittar på Nationalmuseums samlingar på webben med mina barnbarn, om jag är troende, om jag möts med kärlek och respekt. Det kan bära mig.

Om jag är 25 år, om jag växte upp i Kobane, om min mormor sjöng visor för mig, om jag älskar god mat, om jag nu är nordbo, om jag har lärt mig två nya språk, om jag längtar hem, om jag vill gå i skolan, om jag vill möta kärleken, om jag vill spela teater, om mina syskon inte längre lever, om jag får berätta det för någon, om jag vill skratta ibland och gråta ibland, om jag får sova gott. Det kan faktiskt bära mig.

Det som bär är till synes hållbart – kanske ett system av gemensamma insatser som på allvar syftar till öka medvetenheten om vad vi gör, och varje steg av detsamma, för allas lika värde och möjligheter och för våra skarpaste verksamhetsmål. Jag ser fram emot att vi blir ett mer medvetet kollektiv, eller vad vi nu vill kalla det, det spelar inte så stor roll. Det må vara en trend, men den är i så fall välkommen. Vi måste avsätta tid. Reflektionstid, men främst arbetstid. Tid att gå andra vägar, att söka andra samarbetspartners än vi brukar, att arbeta tillsammans, att söka kunskap, att tänka och samtala. För tid ger kvalitet. Kvaliteten kan vi multiplicera till något som stannar kvar och förmeras. Något som förankras, som blir stadigt, som bär sig. Som blir, ja just det, hållbart.

Ulrika Lind