2015-09-27

Nu släpps vår bok om konstnären Hildur Stenbäck: Urbergsfödda soleldsvärld

Tillsammans med min mor Maj-Britt Lind och min släkting Benita Muukkonen har jag tecknat ett porträtt av konstnären Hildur Stenbäck, som också var min mormor. Läs mitt förord nedan. Välkommen också att ta del av webbgalleriet där du också kan beställa boken. Den är riktigt fin.

 

FÖRORD

De dunkelblå himlarna och havsmassorna vill tränga in i klyftorna och spränga sig till bergets hjärta. Sprickorna som vidgas till klyftor ger intryck av rötter, artärer, nerver i bergets vaknande undran över sin plats i gränslösheten. Människan är här tillfällig. Hon har inte bergets styrka och reservfonder av samlad ro. För den synske stiger hon dock ibland upp som Strömkarlens dimma ur ravinen, ibland är hon man och kvinna i sällsam dansrit en månnatt, ibland flyktingar på väg från det fasta – eller kanske det oåterkalleligt upplösta – ibland bara luffarens och aristokratens stirrande ansikte i bergets brottytor. Eller mor och barn. Barnet ensamt på livets hårda grund. Eller tjur i bergen, fågelunge, hund – också de mänskliga, därför att de är fantasiens indiktningar i det skenbart ogenomträngliga, stelnade materialet. Hildur Stenbäck får berget att öppna sig och tala. Bergsformationerna blir ens vänner i det lågmälda samspråk de för med oss genom Hildur Stenbäcks förmedling, ett samtal om den av vindens och saltvattnets enkla krafter renspolade grunden i oss och sprickornas trevande efter en ny värld.

(Valdemar Nyman ur utställningskatalog för utställningen URBERG i Ålands konstmuseum 1974)

 

Hildur var en 1900-talskvinna med konstnärsdrömmar, och hon förverkligade dem. Med österbottnisk målmedvetenhet in i ett mansdominerat bildkonstfält lärde hon sig teckna, skissa, måla och skulptera för att kunna leva av sin konst, även om ett extraknäck som strumpmaskare var nödvändigt för att till en början bekosta konstnärsmaterial. Det blev ett livslångt lärande genom en upptäckarlust som smittade av sig. Hon var den första kvinnan att erhålla Landskapet Ålands konststipendium, liksom den första på Åland verksamma konstnären att motta Statens konstnärspension. Hennes konst, den står för sig själv. Det behövs varken böcker eller sakkunniga för att beskriva den. Naturen blev till unika målningar som i sin tur har blivit till säregna berättelser hos betraktare. Och hon hade ett intressant liv. Det vill vi skildra, liksom ringarna på vattnet kring grynnan.

Strax efter utställningen i Ålands konstmuseum i november 1974 föddes jag. Jag var nummer nio av elva i raden av Hildurs barnbarn, och mer än 40 år senare förundras jag alltjämt över lagren, djupet, humorn, samtiden och framtiden i hennes konstnärskap. Valdemar Nymans text om Hildurs urberg, de motiv som kom att bli hennes signum, verkar magiskt nog handla om en värld och en tid som liknar vår nuvarande; människor är på flykt medan medmänsklighet både stärks och utarmas, överklassens överflöd, förändrade bilder av genus och könsroller och barnet som kastas in i informationssamhällets sammelsurium. Och samtidigt som urberget sprängs för att ge plats åt människornas nybyggnationer behöver vi det mer än någonsin att vara intakt. Därför är en mormors tankar viktiga. Därför kommer Hildurs Stenbäcks alster att ständigt vara aktuella.

Ulrika Lind